Isgrubblerier

Vaknar, känner sömnbristens sura känsla i magen. Låg vaken för länge igår och grubblade om min tjärn var isfri eller inte. Kliver upp och sätter mina ännu varma fötter på det kalla golvet, tar några prövande steg och känner den välbekanta värken av min reumatism i fötterna. Går ner och öppnar kylskåpet och ser till min förfäran att mjölken är slut. Min morgongröt blir morgontonfisk, ris och vatten. Sätter mig och tuggar fundersamt. Det är lågt i taket och regn, 2 plusgrader och jag när en förhoppning att isen ännu inte lagt sig helt i viken.

Så börjar min påklädnad. Arbetslösheten har tvingat mig tillbaka till mopedstadiet för att jag skall kunna behålla mitt hus, lager på lager av kläder skall iklädas. Utanpå detta kränger jag på mig vadarbyxor som jag förvånande kämpar mig i likt en dykardräkt.
Ger mig själv en minnesanteckning att se över kosten ännu en gång.
Vankar ut likt en anka och startar vidundret, kränger på mig alla saker för att sedan börja min halkiga resa.

Första kilometern går bra men när jag viker in på grusvägen börjar helvetet. Vägen är ingen väg längre, det är en spårig isbana.
Jag tackar gud för mina 83 kg, eget gym och hård träning.
Det sparar mig åtskilliga blåmärken under min fasansfullt halkiga färd.
Jag känner tvivlet ansätta mig mer för var gång jag tappar kontrollen över mitt ekipage. Skall denna helvetesresa vara värt det.
Tillslut är jag framme. Stiger av min tvåhjuling med darrande ben och är svårt ansatt av mjölksyra i axelpartiet.
Ser is på tjärnen.
Jag undrar ärligt för mig själv om jag är vid alla sunda vätskor, egentligen. Nu är jag dock här och när en sista desperat förhoppning att viken är isfri. Går svettig fram över ängen till den lilla skogsstigen, där kikar jag som alltid efter färska älgspår men ser inga idag. Går sakta över hjortronmyren vilken elakt suger tag i mina stövlar i desperata försök att stjäla dem. Funderar som bara en alltför intresserad nybörjare inom biodling kan göra. Vad kan detta skogs, myr och ängslandskap skapa för underbart välsmakande honung. Viker av myren in i snårskogen som lika elakt försöker slita av mig spö och korg, är nu på ett inte alltför bra humör. Ska denna resa bli ett totalt fiasko undrar jag för mig själv. Nu skymtar jag viken.
Går nyfiket ut till stranden, känner hur mina mungipor rör sig.
Jag ler.

Sitter här vid köksbordet med morgongröten i magen och tittar ut på ett regnigt december. Tänker på min och min dotters fina promenad i smådugg bland snötunga granar som knakande klagade över den alltmer ökande vikten av blötsnö.

Efter att ha gått från 14 minus och en förväntan på ett spännande pimpelfiske på nyis till funderingar på att plocka fram ul spöt igen
är jag förvånad. Blir en dag av reflektion och planering för en tur till min lilla tjärn istället.

Tänker tillbaka två år i tiden nu, jag hade då inte bott här så länge. Min nyfikenhet var enorm över vad utterån kunde gömma. Minns att jag en höstdag spenderade i stort sett hela dagen med att smyga efter stränderna spanande efter lekande öring. Helt plötsligt ser jag de, det var en helt overklig känsla. Där i en liten håla som jag absolut skulle ha gått förbi normalt står de, 2 st vackra spänstiga öringar på ca 3 kg. Jag blev överlycklig och sjönk ner i snåret så de ej skulle se mig. Kröp närmare och kunde verkligen se deras lek på nära håll. Det var magiskt att se deras spolformade kroppar leka i utteråns starka ström, se de utan problem simma i strömmar och virvlar. Se honans grävande och när de skakande förenade sig, se de stationära små hannarna som skyndsamt simmade upp till honan för att få möjlighet att sprida sina gener . Har gått dit många gånger efter men aldrig mer fått uppleva det igen. Men att just få se de glida genom den starkaste ström utan ansträngning manade till eftertanke. De är så otroligt väl anpassade för att ta sig fram i strömmande vatten utan större ansträngning. Min dröm och förhoppning är att det om några år skall det bli ett vanligt inslag i min höstvardag.

Min ambition är att jag ska lära mig varenda ståndplats, sten och nacke i denna min hemälv. Det har nu gått många år men jag känner att jag fortfarande bara skrapat på ytan. Har kartlagt alla strömmar, men jag känner att många hemligheter finns fortfarande i hennes nu kalla svarta vatten.