Sitter här vid köksbordet med morgongröten i magen och tittar ut på ett regnigt december. Tänker på min och min dotters fina promenad i smådugg bland snötunga granar som knakande klagade över den alltmer ökande vikten av blötsnö.

Efter att ha gått från 14 minus och en förväntan på ett spännande pimpelfiske på nyis till funderingar på att plocka fram ul spöt igen
är jag förvånad. Blir en dag av reflektion och planering för en tur till min lilla tjärn istället.

Tänker tillbaka två år i tiden nu, jag hade då inte bott här så länge. Min nyfikenhet var enorm över vad utterån kunde gömma. Minns att jag en höstdag spenderade i stort sett hela dagen med att smyga efter stränderna spanande efter lekande öring. Helt plötsligt ser jag de, det var en helt overklig känsla. Där i en liten håla som jag absolut skulle ha gått förbi normalt står de, 2 st vackra spänstiga öringar på ca 3 kg. Jag blev överlycklig och sjönk ner i snåret så de ej skulle se mig. Kröp närmare och kunde verkligen se deras lek på nära håll. Det var magiskt att se deras spolformade kroppar leka i utteråns starka ström, se de utan problem simma i strömmar och virvlar. Se honans grävande och när de skakande förenade sig, se de stationära små hannarna som skyndsamt simmade upp till honan för att få möjlighet att sprida sina gener . Har gått dit många gånger efter men aldrig mer fått uppleva det igen. Men att just få se de glida genom den starkaste ström utan ansträngning manade till eftertanke. De är så otroligt väl anpassade för att ta sig fram i strömmande vatten utan större ansträngning. Min dröm och förhoppning är att det om några år skall det bli ett vanligt inslag i min höstvardag.

Min ambition är att jag ska lära mig varenda ståndplats, sten och nacke i denna min hemälv. Det har nu gått många år men jag känner att jag fortfarande bara skrapat på ytan. Har kartlagt alla strömmar, men jag känner att många hemligheter finns fortfarande i hennes nu kalla svarta vatten.