En magisk kväll tillsammans.  

Jobbade i två bigårdar efter jobbet, värmen påtaglig och den portabla bastu vi kallar bidräkt gjorde sitt jobb och svetten rann. Då bestämde man sig för att uppsöka det knottigaste vattendraget man kunde finna, snilleblixtar skall man med fallande klokhet lyssna noga på.
Där möttes vi, de små miniknottisarna och jag. De slog följe med mig med enorm hängivenhet och förmodad lycka medan jag funderade var någonstans man tappat vettet idag ?.
Harmonin i kasten uteblev men med livsbejakande sällskap vandrade man vidare, intalade sig att andras glädje är min glädje ?.
Men så fann man harren i förvånande mängd, sinnet stillade sig och fokus flyttades.
Återigen fick man uppleva en kväll där i allt

underbart

och kvällen kröntes med en bred trind harr på 36 cm.
Vi alla ovan ytan fick en fin upplevelse ändå, och det tackar vi för.

                                                            

                                                             Splitcane

Vintrarna kan vara ack så långa för en inbiten flugfiskare. Normalt tar man sig runt denna mörka kalla årstid genom att drömma sig tillbaka och binda en fluga eller två. Men förra året fick jag en snilleblixt som var så snillrik att jag närapå svimmade av uppenbarelsen. 

Jag ska bygga ett eget splitcane flugspö.

Började med att köpa två böcker i ämnet. Båda från usa då de inte finns på svenska. När jag fått hem böckerna blev det uppenbart att mina kunskaper i engelska är under all kritik. Men genom google translate, massor med tid och youtube började grunderna i spöbyggnad utkristallisera sig. Nu startade letandet efter redskap och här uppenbarade sig ytterligere en brist på min kunskapskarta. Hantverkskunnande. Men genom att prata med kunnigt folk och några väldigt hjälpsamma spöbyggare överbryggade jag en del kunskapsluckor.  Hyvelformen beställdes från usa till ett skyhögt pris, diverse verktyg från nätet. Bambu införskaffades och en vän fixade fram en hyvelform i trä för grovhyvling. Nu kunde jag starta mitt byggande. Planen var att bygga ett 8 fots flugspö. 

Den planen sprack. 

Jag hade så gott jag kunnat tragglat mig igenom dessa två böcker. Spenderat dagar framför datorn med att läsa och se filmer om spöbyggnad. Jag kände mig redo, tills jag började. Efter att ha splittat fel och brutit av oansvarigt mycket bambu började jag inse att detta kräver ett enormt handlag. 

Principen är enkel. 

Du ska ta en bambustock, dela den i ett antal tunna delar sedan rikta och hyvla de till exakt rätt mått i en hyvelform. Limma ihop 6 st trekantiga delar, fästa öglor handtag holkar och rullfäste sedan lacka. Men så är inte verklighetet. Taket svartnade av alla svordomar. Detta kräver djup meditiation och andning i fyrkant innan spöbyggnad kan påbörjas. 

Men efter att ha vädrat ut de värsta svordomarna och sänkt min medvetandegrad till nästan död har jag faktiskt lyckats komma till finhyvling av ett spö som var tänkt att bli 8 fot. 

Men det blir nog bara 7. 

  

                         Vid vägs ände                         

Sitter i min bil och kör, kör på oändligt lång grusväg. Funderar på vad som idag väntar och vad som hittills upplevts längs med denna evighetslånga grusväg. För ni förstår, längs denna långa grusväg rinner hon. Henne som jag sökt mig till i hela mitt liv, hon som gett mig så många underbara upplevelser. Min Längtan till henne har varit så stark att jag idag bor 50 meter invid en av hennes förgreningar. Men denna dag har jag letat mig långt in i skogen för att få uppleva stillheten och nyfiket söka mig fram längs outforskade sträckor. De två senaste besöken gav mig en sur smak av besvikelse. De korta strömsträckorna som såg så lockande ut visade sig ej vara så vackra och fiskrika som jag hoppats. Men idag väntas en ny sträcka och förväntansfullt rullar jag fram. 

Nära denna vägs ände.

Stannar till precis där grusvägen viker av från ån in i skogen. Här ska jag börja min färd genom oländig skog invid henne med flugspöt i handen och förväntan i blicken. Kliver ur bilen och börjar klä på mig den nödvändiga utrustningen och tacklar upp min lilla 8 fotare. Bestämmer mig för att prova torrfluga efter en kort blick på ån. Står där och funderar lite oroligt över den enorma färska blå högen som jag stannade invid några hundra meter bort. Hade jag kommit några timmar tidigare skulle högen ångat av färskhet kan jag lova. Harklar högt, hostar lite extra, och smäller hårt igen bildörrar när jag gör mig redo för att försvinna in i en annan värld. Flugfiske är så mycket mer än fiske.

Det är barnslig nyfikenhet och djup meditation i ett.  

Isgrubblerier

Vaknar, känner sömnbristens sura känsla i magen. Låg vaken för länge igår och grubblade om min tjärn var isfri eller inte. Kliver upp och sätter mina ännu varma fötter på det kalla golvet, tar några prövande steg och känner den välbekanta värken av min reumatism i fötterna. Går ner och öppnar kylskåpet och ser till min förfäran att mjölken är slut. Min morgongröt blir morgontonfisk, ris och vatten. Sätter mig och tuggar fundersamt. Det är lågt i taket och regn, 2 plusgrader och jag när en förhoppning att isen ännu inte lagt sig helt i viken.

Så börjar min påklädnad. Arbetslösheten har tvingat mig tillbaka till mopedstadiet för att jag skall kunna behålla mitt hus, lager på lager av kläder skall iklädas. Utanpå detta kränger jag på mig vadarbyxor som jag förvånande kämpar mig i likt en dykardräkt.
Ger mig själv en minnesanteckning att se över kosten ännu en gång.
Vankar ut likt en anka och startar vidundret, kränger på mig alla saker för att sedan börja min halkiga resa.

Första kilometern går bra men när jag viker in på grusvägen börjar helvetet. Vägen är ingen väg längre, det är en spårig isbana.
Jag tackar gud för mina 83 kg, eget gym och hård träning.
Det sparar mig åtskilliga blåmärken under min fasansfullt halkiga färd.
Jag känner tvivlet ansätta mig mer för var gång jag tappar kontrollen över mitt ekipage. Skall denna helvetesresa vara värt det.
Tillslut är jag framme. Stiger av min tvåhjuling med darrande ben och är svårt ansatt av mjölksyra i axelpartiet.
Ser is på tjärnen.
Jag undrar ärligt för mig själv om jag är vid alla sunda vätskor, egentligen. Nu är jag dock här och när en sista desperat förhoppning att viken är isfri. Går svettig fram över ängen till den lilla skogsstigen, där kikar jag som alltid efter färska älgspår men ser inga idag. Går sakta över hjortronmyren vilken elakt suger tag i mina stövlar i desperata försök att stjäla dem. Funderar som bara en alltför intresserad nybörjare inom biodling kan göra. Vad kan detta skogs, myr och ängslandskap skapa för underbart välsmakande honung. Viker av myren in i snårskogen som lika elakt försöker slita av mig spö och korg, är nu på ett inte alltför bra humör. Ska denna resa bli ett totalt fiasko undrar jag för mig själv. Nu skymtar jag viken.
Går nyfiket ut till stranden, känner hur mina mungipor rör sig.
Jag ler.

Sitter här vid köksbordet med morgongröten i magen och tittar ut på ett regnigt december. Tänker på min och min dotters fina promenad i smådugg bland snötunga granar som knakande klagade över den alltmer ökande vikten av blötsnö.

Efter att ha gått från 14 minus och en förväntan på ett spännande pimpelfiske på nyis till funderingar på att plocka fram ul spöt igen
är jag förvånad. Blir en dag av reflektion och planering för en tur till min lilla tjärn istället.

Tänker tillbaka två år i tiden nu, jag hade då inte bott här så länge. Min nyfikenhet var enorm över vad utterån kunde gömma. Minns att jag en höstdag spenderade i stort sett hela dagen med att smyga efter stränderna spanande efter lekande öring. Helt plötsligt ser jag de, det var en helt overklig känsla. Där i en liten håla som jag absolut skulle ha gått förbi normalt står de, 2 st vackra spänstiga öringar på ca 3 kg. Jag blev överlycklig och sjönk ner i snåret så de ej skulle se mig. Kröp närmare och kunde verkligen se deras lek på nära håll. Det var magiskt att se deras spolformade kroppar leka i utteråns starka ström, se de utan problem simma i strömmar och virvlar. Se honans grävande och när de skakande förenade sig, se de stationära små hannarna som skyndsamt simmade upp till honan för att få möjlighet att sprida sina gener . Har gått dit många gånger efter men aldrig mer fått uppleva det igen. Men att just få se de glida genom den starkaste ström utan ansträngning manade till eftertanke. De är så otroligt väl anpassade för att ta sig fram i strömmande vatten utan större ansträngning. Min dröm och förhoppning är att det om några år skall det bli ett vanligt inslag i min höstvardag.

Min ambition är att jag ska lära mig varenda ståndplats, sten och nacke i denna min hemälv. Det har nu gått många år men jag känner att jag fortfarande bara skrapat på ytan. Har kartlagt alla strömmar, men jag känner att många hemligheter finns fortfarande i hennes nu kalla svarta vatten.

Jag och min dotter tog en promenad längs med en frusen utterå idag. Det är makalöst vackra skapelser som man hittar längs med en frostnupen å. Vi fastnade vid lilla fallet som bilderna är ifrån, det är ett härligt dån där nu i denna höstflod. Och dimman från fallet skapar de glasliknade skapelserna vid å kanten.

Skulle vara så roligt om man kunde om några år se rikligt med hoppande fisk här, har varit här och vid sågfallet ett antal gången men själv ej sett det men vet de som gjort det.

7 minus inatt resulterade i en nära nog istäckt tjärn. Men högt i taket lite sol 5 minus och en vackert frostnypen natur gjorde mig lycklig att få uppleva den igen. Gick glatt ner till stranden på krasande is, började kasta och blev snart påmind om varför vinterfisket har sina sidor.

Allt frös, ringar lina rulle. Fick efter en mängd trassel och svordomar 3 öringar innan jag gav upp. 0.10 mm stumlina är allt annat än gjord för minusgradigt fiske. Dessa knutar som man inte ens vet hur de uppkommer är helt omöjliga att lösa.

Nåväl, fick mina öringar som jag och min dotter ska avnjuta stekta i smör och citronpeppar ikväll.